Träden sjunger
bumerangen av fåglar
vänder om
över berget kryper ljungen
och sjön är blank och lång
Träden sjunger
ängen lyser vit på tunna blad
Strimma ljus
genom himlens starrblinda öga
tack för en ny dag
Träden sjunger
genom skogarnas tystnad
och in i mig
Det finns kärlek att få
men ingenting här
som helt kan befria dig
Din längtan din bur av guld
och din kamp
du får bära den
Träden sjunger de sträcker sig
upp mot himmelen
Träden sjunger
om allt som hänt
och ska hända oss igen
på vår färd i den runda tiden
på vår resa hem
Om att dö för att
kunna födas på nytt
om en andra chans
Träden sjunger
bli stilla en stund
gå ingenstans
Om låten
Bob Dylan sa någon gång att han började skriva för att han behövde sånger att sjunga. Det här är en sån låt. Jag skrev den för att jag behövde orden och känslan som jag tycker melodin förmedlar. Den ekar från den stora kyrkliga musiktraditionen. Psalmerna finns i mitt blodomlopp. Ibland när jag mår skit flyter de upp till ytan som en flaskpost kastad från evighetens strand, och jag börjar sjunga för mig själv: Var inte rädd, Blott i det öppna, För att du inte tog det gudomliga, Härlig är jorden, Oändlig nåd… Det är en enorm sångskatt, av texter och melodier som man kan leva och dö med.