Landet vi ser
är landet där du och jag föddes
Blonda barn med pingisrack
och den allra första snön
Framtidsvisslan tjöt
och den tjuter nu igen
Slår lock för öronen
ingen hör hur klubban slår
Landet vi föddes i
Staden vi ser är staden
där du och jag föddes
Så vacker och desperat
bibeln finns som tidning här
Och på Rosengård brinner det dagis
som mobben har viskat om
Inga jävla bongos i våran sång
det här är landet vi föddes i
Landet vi föddes i
Landet vi ser
är landet där du och jag föddes
Och du önskar du kände nåt
av kärlek av samhörighet
Vi kysser varann
och somnar med fönsterna öppna
Blir väckta av en våldsam storm
den drar genom landet vi föddes i
Kakan växer
men för vem då
bara fler här som står på tå
För att se nåt
för att bli sedda
för att rädda en dröm
medan det finns nån att rädda
Landet vi föddes i
Om låten
Satt som vanligt med gitarren framför den lilla TV:n i Anders etta på Kvastmakarbacken där jag var inkvarterad. Vi delade rummet broderligt i över ett år. Två sängar, en soffa och ett skrivbord. Jag har alltid tyckt om att bo med kompisar. Tittade på Aktuellt med ett öga och sjöng på en melodi. Den började som en sorts långsamt malande Velvet Underground-låt. Men jag tror att texten, som tog sats ur ett inslag i kvällens nyhetssändning om ett brinnande invandrardagis på Rosengård, drev upp tempot. Minns vilken kick det var att ta in omvärldsbilder i min texter. Fram tills dess hade de varit rätt privata. Vid den här tiden jobbade jag med att sätta ihop antologin Solidaritet (Cordia 1998). Det projektet hade inneburit ett sorts politiskt uppvaknande för mig. Jag funderade mycket på hur Sverige hade förändrats under 90-talet och flera av texterna på den skiva jag höll på att skriva kom att handla om just det. Om hur vi som individer påverkas av det som händer utanför oss och vad det finns för samband. Det här var början på en oerhört inspirerad period och Landet vi föddes i var den första singel jag släppte som gjorde skillnad för mig. Många trodde att det var min debut.
Det här var en mäktig upplevelse. Att stå på Globens scen inför 10 000 pers, ensam med gitarr. Jag såg mig själv på jumbotronen, jag såg mig själv på skärmar. Kände mig som fucking Bono.