Vår kärlek är en förlorad sommar
ett sent augusti där gräset
snart är gult
Jag bär in kopparna och faten
En stund till är jag vaken
om du vill mig någonting
Känn hur luften får höjd
se hur havet blåser upp
Hör hur hjärtat bultar i oss
Vår kärlek är en förlorad sommar
ett sent augusti
där vi får börja om
En doft av höst här och träden susar
I dag var stranden nästan tom
Vem hjälper oss att glömma
tiden som rusar
och tar med sig allt
som stod i blom
Livet är en förlorad sommar
ett ljus i en trädgård
som vinden blåser ut
Allt vi upplevt är så nära
och långt borta
Jag vet jag kom till korta
förlåt mig än en gång
Känn hur luften får höjd
se hur havet blåser upp
Hör hur hjärtat bultar i oss
Vår kärlek är en förlorad sommar
ett sent augusti
där vi får börja om
Livet är en förlorad sommar
ett sent augusti
där vi får börja om
Om låten
Rikard Wolff hade varit borta från musikscenen en längre tid och ville tillbaka. Det var sommaren 2012 som jag fick samtalet från hans skivbolag. De ville att jag skulle skriva och producera en låt som Rikard kunde göra i Melodifestivalen. Jag förstod att de inte var ute efter en vinnarlåt – då ringer man inte mig. Det jag möjligen kunde ge Rikard var en låt som kändes personlig.
Jag gick och köpte hans självbiografi. Den självförbrännande poeten Paul Andersson citeras på försättsbladet. Hans dikt Elegi över en förlorad sommar gav mig en riktning och sen kom låten snabbt. Jag skrev den på gitarr men ringde Jesper Nordenström och bad honom göra ett pianoarrangemang.
Inspelningen var kämpig. Rikards lungsjukdom gjorde andningen ansträngd för honom. Men det var inte bara det. Första inspelningsdagen havererade och vi bestämde oss för att sjunga hemma hos honom på Lundagatan istället. Jag ville höra Rikard sjunga intimt och nära, men hans självförtroende låg i de större gesterna. Vi tog tagning efter tagning. Till slut bad jag honom föreställa sig att han sjöng låten för en enda person, sittandes på en sängkant. Det blev tagningen och jag tycker den blev fin.
Sean Banan vann deltävlingen i Göteborg med sin Copacabanana. Där stod vi med vår förlorade schlager och undrade om det var värt det. Dessutom hade jag en utdragen ekonomisk konflikt med hans manager. Det gick flera år innan jag och Rikard sågs igen. Sista gången, på en middag med gemensamma vänner, pratade vi om låten. Han kallade den en klassiker och sa att han älskar att sjunga den. Det gjorde mig så glad, allt gammalt var glömt och förlåtet. Dagen efter fick jag ett sms: ”Käre Tomas, så underbart att se dig och sonen igår. Kram!”
När Rikard dog läste jag sms:et igen. Då kändes det som ett avsked, som om han visste att hans tid var över. Sedan dess har jag börjat sjunga En förlorad sommar på mina konserter. Det är som att jag fick ärva den av honom.