Jag föddes här och jag fick samma namn
som han som kände hålen i Jesu hand
Tvivlaren och tvillingen till dig
och alla de som vandrar
Vi bodde trångt i utkanten av stan
där de sparat gröna fläckar till oss barn
Och byggt så att den enkla människan
kunde leva lagom goda livet
Längs väggen i en stänkfärgskorridor
drog ledan sina blyertsstreck i nio år
Och jag lärde mig att krympa
för här spöades den starke av den svage
Jag byggde mig en stege av ord
Såg mitt namn tryckt i svart på varje frukostbord
De sa du kan ta dig hela vägen upp
bara fortsätt klättra
Och jag blev en sån som överger sig fram
På en pub i London träffa jag en kyrkans man
Han sa tänk på vad du ber om och begär
det kan hända att du får det.
Nu skymmer det i staden som är min
från sidorutan sipprar höga luften in
Genom gula ljusets tunnlar
ekar orden stillhet och förtröstan
Från radion hörs en sorglös melodi
Min bön i dag en kärlek att falla i
Låt mitt liv få vara värt nåt
tvivlare är jag och en som vandrar
Om låten
Stämningen på Springsteens album The Ghost Of Tom Joad kommer jag ofta tillbaka till. Det finns ett dunkelt ljus över den skivan och ett vilsamt sväng i gitarrspelet som inspirerat mig till flera låtar och arrangemang. Inte minst gäller det den här låten. Jag skrev den i min lägenhet på Gotlandsgatan och som jag minns det gick det snabbt, för jag sögs in i den. Innan jag skulle sätta låten gick jag till restaurant Peppar och åt middag själv. Pratade inte med någon på ett par timmar, gick tillbaka till studion sen, rakt in i sångbåset och sjöng den en gång.