Vill du ha mig ändå

Lyssna i Spotify 

Jag var 17 år när jag kom hit
med två dunkar stockholmsvit
Och jag gick ner för gatorna
och spegla mig i fönserna

Jag hade släppt en bomb i mitt barndomsland
det var nya spår nya namn
Jag skulle ge mig själv det jag inte fått
jag skulle springa ikapp de tåg som gått

Jag blir aldrig den
jag skulle vilja vara
Vill du ha mig ändå
så får du mig du får mig

Jag var 17 år när jag kom hit
jag har fyllt rummen bit för bit
Jag kan ge mig själv det jag vill ha
ändå vaknar jag om nätterna
Och tror att allt ska tas ifrån mig
att jag målat in mig straffat ut mig
Att jag missat nånting helt centralt
och att ingen bor längs den väg jag valt

Jag blir aldrig den
jag skulle vilja vara
Vill du ha mig ändå
så får du mig du får mig

Om låten

Säger man ordet soul nuförtiden verkar de flesta associera till den blingbling-skramlande knullsoul där sångaren hyllar sig själv i texten. Det fanns en tid när soulen – i sitt nära släktskap med blues och country var mycket mer självutlämnande och sårbar. ”Bad luck is all i got” sjöng Eddie Harris och Curtis Mayfields patos och värdighet gick inte att ta miste på. Jag har alltid gillat den lite mer återhållna soul som månar om sina countryrötter. Och jag tycker det är en fantastisk genre att vara i som singer-songwriter. Soulmusiken uttrycker så mycket längtan, men den har också en lätthet som kan vara en skön kontrast till en tung text. Vill du ha mig ändå har det slöa sugande Bill Withers-sväng som jag älskar. Men Titiyos röst var kronan på verket. För mig är låten lika uppgiven som hoppfull.