Jag fick aldrig dig

Under en period överöste Peter LeMarc mig med musik från sin enorma skivsamling. Vid ett tillfälle fick jag en samling med John Fogerty och en med Buddy Holly, två låtskrivare med en exceptionell känsla för det enkla, nästan simpla. Kort därefter skrev jag den här låten. En gammal bekant, som är mer känd för sin intellektuella kapacitet än sin humor, fick höra den i ett tidigt skede och var väldigt skeptiskt till hapadada-partiet. Han tyckte det var en Elvis-grej som inte hade någonting med mig att göra. Men faktum är att Elvis, om någon, förändrade mitt liv. Han var min första idol och den som fick mig att vilja bli artist. Jag hade ett närmast homoerotiskt förhållande till honom. Ibland om nätterna drömde jag att han tog emot mig på Graceland och visade mig runt. Han hade den där vita skruden med brett skärp från tidigt 70-tal. Vid ett tillfälle blev jag ihop med hans dotter. Jag har aldrig vaknat så besviken. Hela min barndom var jag besatt av brylkräm, Fonzie och pappas fotoalbum. Min stora sorg var att jag hade så tunt, fint hår att frissan i Fruängens centrum omöjligt kunde få till en riktig flottlugg på mig. Om det är sant att vi inkarneras så har jag definitivt haft ett liv på 50-talet och varit en rätt sorglös figur.