Jag kan se er här från översta balkongen
ni står med röda axlar nere på vår strand
Nu är rummen vita allting doftar nytt här
så här mycket har vi aldrig haft varann
Det är så högt här
att jag ser trakten
som jag kommer från
Husen på Åsen
och längst där borta
Bredängs vattentorn
Och jag ser Liljeholmens gamla industrier
Ser Högalid som tonar upp och blickar ut
Över Riddarfjärden ända bort till Gärdet
vår stad, där vår ungdom börja
och där den tog slut
Den tiden, jag bär den
här på min kropp
Ett bläck som sakta bleknar
utan att helt gå bort
Vi tog långa vägen hem
under broarna där stan tar slut
längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
genom somrarna
som håller mot och blommar sent
gick du och jag
Jag lär inte bli den stora trygga klippa
som jag nånstans alltid hoppats på att bli
Men jag har aldrig känt mig
mindre tom och ensam än här
på balkongen mellan världarna jag levde i
Och ni kommer upp från stranden
och det skymmer på
Luftballonger, de tusen ljusen
och himlen som är rosablå
Vi tog långa vägen hem
under broarna där stan tar slut
längs vattenblänk
Genom vårar som tvekar
genom somrarna
som håller mot och blommar sent
gick du och jag
du och jag
Om låten
Sommaren 2011 flyttade vi till en lägenhet i Gröndal, strax söder om Stockholm. Jag hade bott där en kort period på 90-talet. Gröndal var som Södermalm innan priserna skjöt i taket. I varje portuppgång fanns gamla och unga, välbeställda och halvfattiga, hipsters och pizzeriaalkisar. Ett sorts tvärsnitt av befolkningen. Jag kände mig hemma. Vi hade kommit över en ljus, öppen 50-talslägenhet, tio trappor upp från sjön Trekanten och Vinterviken. Den var sliten och eländig, så vi tog ner den till grunden och byggde upp den igen. Skapade ett nytt hem för två vuxna och ett barn. Från balkongen såg jag ända till mina hemtrakter: Hägerstensåsen, Fruängen, Bredäng. Åt andra hållet såg jag innerstan, där jag bott mer än halva livet. Skivan börjar där på balkongen, med mitt 40-åriga liv i fågelperspektiv. Jag ville skriva om hur man rör sig framåt utan att leva i ett ständigt uppbrott. Om att resignera utan att bli bitter. Om romantiken efter romantiken… Rockmusikens romantik brukar handla om ungdom, extas, längtan och flykt. Jag hade levt allt det där, jag hade testat varje flyktväg, och jag hade hunnit bli trött på det. Nu hade jag en son och ett förhållande att ta hand om. Jag fick inga kickar av Born to run längre. För mig blev den här skivan ett sätt att formulera en ny romantik. Den handlar mycket om närvaro, om en skärpt blick, en ökat sensibilitet. Om ljuset här i rummet. Om insikten att det mest storslagna, det som skänker mest glädje och svindel, inte nödvändigtvis finns någon annanstans, utan är här, inom oss och i vår omedelbara närhet. Vi måste bara börja se det.