Rälsen genom tunnlarna
gator som fylls och töms
Inom dig finns ljudet av städer
dagarna nätterna
Ännu en vacker plats
dit du aldrig ska komma igen
Så många platser kvar
och klockan ringer
Bleka ljusets timma
de tvättar gatorna
Du vaknar med en isbit i blodet
räknar vännerna
Och du hör Kains rop
vem som helst kan döda mig nu
för jag är ensam här
och klockan ringer
Ska du bli en av dom
som börjar om varje kväll
Som aldrig finner nånting att säga ja till
och går tomhänta hem
Som lever delade
alla dörrar öppnade
Ofullbordade
när klockan ringer
Rälsen genom tunnlarna
gator som fylls och töms
Inom dig finns ljudet av städer
dagarna nätterna
Om låten
När Ett slag för dig släpptes 2000 var det mitt i en ny boom för singer-songwriters. Artister som Elliott Smith, Ron Sexsmith och Ryan Adams hade gjort genren angelägen igen och äldre ikoner som Johnny Cash hade, med stor framgång, återvänt till det avskalat akustiska. Ingen var gladare än jag. Men framåt 2002 började jag känna en rejäl mättnad på skäggiga heterosexuella män med för högt kolesterol i kroppen. Jag tyckte genren kändes protektionistisk och glanslös. Det finstämda stod mig upp i halsen.
Eftersom jag själv var både skäggig, heterosexuell och en hyfsat finstämd låtskrivare (dock utan viktproblem) infann sig en viss klaustrofobi. Jag rakade av mig mitt tyska kulturskägg, hängde undan manchesterkavajen och sprang rakt in i hopen av svettiga, påtända människor på dansgolvet. Köpte skivor med David Gray, Everything But The Girl, David Kitt – artister och band som förenade ett klassiskt singer-songwriter-berättande med beats. Läste Michel Houellebecqs nihilistiska roman Elementärpartiklarna och gick några rejäla ronder med den kristna världsförklaring jag vuxit upp med. Jag skulle fylla 30 och var inte säker på nånting längre. Gud kändes som en snuttefilt från barndomen. Vänner försvann in i familjer och karriärer. Och jag började inse att vissa mönster kommer jag kanske aldrig att kunna bryta. Allt detta präglade den skiva jag höll på med.