Den här dagen är helt värdelös
jag har vaknat jag har somnat om
gått planlöst som en pank turist
ringt människor jag knappt bryr mig om
Blåa tågen fylls med folk och rullar ut
lampor tänds i fönsterna
hej då hej då
Och frisörerna de sopar sina golv
låsen slår i dörrarna
hej då hej då
Det här är tidens melodi
det här är priset som betalades
Vi som jagar våra egna liv
är tillbaks där allting började
Blåa tågen fylls med folk och rullar ut
lampor tänds i fönsterna
hej då hej då
Och frisörerna de sopar sina golv
låsen slår i dörrarna
hej då hej då
Våra hjärtan bultar
nytt nytt nytt
Och vi lyder
hjärtats minsta vink
Om låten
Det finns låtskrivare som påstår att sånger kommer till dem i drömmar. Jag är övertygad om att det där oftast är romantiskt bullshit. Men faktum är att den här refrängmelodin dök upp i huvudet precis i det flummiga gränslandet mellan vaka och sömn. Jag lyckades väcka mig själv, gå upp och sjunga in melodin på en kassett, så svagt jag kunde för att inte väcka Anders. Dagen efter var en riktig skitdag. Skitdagarna kan bli många för den som är sin egen arbetsgivare. Man har för mycket tid att sjunka ner i sig själv, för många chanser att somna om eller bara dimma bort en dag på fika eller shopping. Och värst är det på vinterhalvåret, med mörkret och ångesttimmarna då lunchen som långsamt glider över i a´la carte. Rusningstrafiken och barnprogrammen. Hungern och tröttheten. Jag brukar inte bli människa igen förrän efter åtta, då mörkret är kompakt och krogarna fylls.