(Text: Jarl Hemmer, 1922)
(Till de bortgång konstnärerna på Runebergsdagen)
I som i drömmens armé får stupa,
I som blivit borta från strid och strängaslag,
I som gått till nejderna, de tigande och djupa,
tagen våra tankar på sångens stora dag!
I som evigt letat de osägbara orden,
I som funnit frälsningen i linjer och i färg,
I som velat smycka den arma, skumma jorden
med ett högre skimmer från skönhetens berg –
vilen från er längtan! Se, edra fallna lansar
lyfta nya händer till samma stolta strid,
Världens vårar vissna. Blott konstens offerkransar
dofta oförgängligt emot en ofödd tid.
Bränsle var ert hjärta på skönhetens altar,
där den vita flamman mot skyarna slår.
Evig är den elden, som längtans folk förvaltar.
Allting är förgängligt. Blott skönheten består.