Låt mig känna
dina svala händer
mot mitt huvud
mot min kind
Låt mig låna
dina klara ögon
nu när mina
spruckit som porslin
De drivande molnen
gör skuggspel mot berget
Och skären de blänker
som din panna
Låt mig känna
dina svala händer
Din förtröstan
blås den in i mig
Säg att nånstans
finns en väg vi inte tänkt på
Lär mig tro
att allting ordnar sig
De drivande molnen
gör skuggspel mot berget
Och skären de blänker
som din panna
Vi vänjer oss sakta
vid starkare ljus
Den tröst som vi har
är varandra
Om låten
Vi hade spelat in grunderna till Värmlands indianer och lyssnade på den på hög volym i Hammarby-studion. Jag satt i soffan med en gitarr och kompade lite förstrött. Hittade en liten ackordföljd som fungerade som pålägg i mellanspelen efter refrängerna. Vi spelade in riffet och Johan la ett snabbt delay så att det vibrerade, som en mandolin eller balalajka. När jag kom hel den kvällen fortsatte jag att spela den där ackordföljden, hittade en sångmelodi som fick mig att tänka på Leonard Cohen och Fred Åkerström. Jag såg framför mig bilder från Stockholms skärgård, av hav, himmel, cirrusmoln och hetta. Bläddrade i min anteckningsbok och hittade titeln Dina svala händer.