Jag är tillbaks på gatorna
de långa bläckfiskarmarna
De som griper om kvarteren
dit ingen längre flyttar bara hamnar
Och det är en konstig känsla
att gå omkring och vara van och hemma
bland gångtunnlar loftgångshus
och allting som jag alltid ville från
Skräp och däck i skogarna
de mindre industrierna
E4:ans dova brus och
tunnelbanans rum av ljus över broarna
Har du nånsin tatt dig ända hit
till slutstationen ända hit till kanten
Har du stått och väntat här nångång
Har du känt det i dig själv
Man ser de överallt i dag
de nya svenska statarna
De som tar vad de kan få
och närsomhelst kan tvingas gå
de nya slavarna
De som sänker sina krav
för att vi som redan har ska få mera
Och för varje dag som går
får jag svårare att leva med mig själv
Jag tar vägen in bland tallarna
där vi cyklade om vårarna
Det gick historier om farliga män
som låg och väntade i dikena
Snöbärsbuskar sly och grus
vi trampade med släckta ljus, tysta
Tills vi såg hyreshusen
över trädens kronor
och en dumpad varuvagn
Jag är tillbaks på gatorna
de långa bläckfiskarmarna
Jag är tillbaks på gatorna
de långa bläckfiskarmarna
Om låten
Två böcker som gjorde starkt intryck på mig under den här perioden: Per Wirténs Där jag kommer ifrån – kriget mot förorten och Kristian Lundbergs Yarden. Båda de böckerna ekar i den här Fruängen-skildringen där vägssystemen dragits som bläckfiskarmar runt hus, parkvägar och allmänningar. Låten är skriven mitt i den period då Täby-borgerligheten tog över Sverige och skyndade sig att sälja ut så mycket som möjligt, gärna till lågt pris, priset var inte det viktigaste eftersom utförsäljningarna var ideologiska. Vi rear ut vårt land, allt ska bort. Liksom ”Har du nånsin tatt dig enda hit, till slutstationen, ända hit till kanten” var en fråga ställd till Fredrik Reinfeldt.