Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
och checkar in på mellanklass hotell
Och kommunerna har slogans och små hundar i rondellen
nordeuropas största badhus och en granskog full av älg

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
mellan pingstkyrkor mellan folkets hus
Och på 60-talet lär de fått ett bra pris på gult tegel
jag reser in i natten under vita gatuljus

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora mellanssvenska städer
i mellanrummen mellan nu och då
Mellan fädernas fabriker som gett upp och inkarnerats
till konferenshotell för mellanchefer från Borås

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
och folk går man ur huse för nån match
Jag ser solen sjunka tung och röd och mitt i veka livet
träffas jag av landet mitt där jag far från plats till plats

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld jag känner och begriper

Dela texten

Om låten

Texten och versmelodin kom på ett tåg mellan Trollhättan och Stockholm. Jag hade gjort ett gig på en poesifestival. Varken jag eller poesifestivaler drar några folkmassor i Trollhättan. Det var en dag på jobbet helt enkelt. Jag gillade det självklara flödet i låten men tyckte att den stack ut för mycket från min övriga katalog, så jag erbjöd några andra artister att spela in den. Kjell Andersson på EMI föreslog att Svante Thureson eller Lalla Hansson skulle göra den. Det är två utmärkta sångare och artister. Men Bo Kaspers Orkester hade också hört den och ville gärna göra ett försök. Jag tyckte att den var perfekt för Bo Kaspers. Den våren började jag spela låten live, oftare och oftare. Jag behövde en låt som Mellanstora mellansvenska städer. Den fungerade som en neutraliserande sorbé mellan tunga kötträtter. Och den var kul att spela och publiken älskade den. En tid senare träffade jag Bo Kaspers frontman Bosse på krogen en sen natt. Han sa att bandet hade slitit med låten i studion utan att få till den. ”Tråkigt” sa jag och jag drog en lättnadens suck