Långsamma dagar i Stockholm
ensam med ett barn
Vi går mellan bryggor och parker
från Reimers till Vasastan
Och han frågar var du är nånstans
och nån dyker från ett träd
Långsamma dagar i Stockholm
ingen av oss är helt van
Vi kommer hem vi äter jag somnar
i soffan framför Peter Pan
Om jag hade lite mer att ge
om jag kunde något mer än det här
Här är långsamma dagarna
här är långsamma kvällarna
Här är långsamma dagarna
här är långsamma kvällarna
Långsamma dagar i Stockholm
en ordlek en fotbollsplan
En isglass i skuggan av trädet
i Tanto ser vi en svan
Och han frågar var du är nånstans
Ett tåg rusar in över bron
Här är långsamma dagarna
här är långsamma kvällarna
Här är långsamma dagarna
här är långsamma kvällarna
Om låten
Piano, kontrabas, Erik Arvinders 30-mannaorkester och så ett valthorn. Så fort man släpper in ett valthorn låter det amerikansk tv-serie från 70-talet. Älskar det! Det här var nog den första låt jag skrev till skivan och för mig är det en av de starkaste texterna. Att bli ensamstående pappa på halvtid var en stor omställning för mig. Det tog ett par år att hitta in, att få nya rutiner, ett nytt sätt att vara med sitt barn. Hur skapar man ett sommarlov ensam? Vad gör man av all kärlek och tristess en vanlig söndag i mars? Hur hanterar man barnets längtan efter den andra föräldern? Svenska Dagbladets recensent ansåg att Stockholms-bilderna gick på tomgång i den här låten och att lågvattenmärket var ”i Tanto ser vi en svan”. Jag vet inte, men jag tror inte den recensenten har gått hand i hand genom Stockholm med en femåring en långsam sommardag.