Några simtag ut i vattnet
buteljbrunt och sött
ja precis så här
Det förflutna river väggen
var den så tunn var det så lätt
Runt om mig blåa berg
Jag har rest till de fyra hörnen
men aldrig funnit just den plats
som jag kan längta till
Har alltid undrat
hur en hemkomst känns
jag sökte aldrig här
jag sökte aldrig här
Blåa berg
några har redan gått ditt
snart går vi dit vi med
Blåa berg
Den här sjön
är svala glömskans sjö
Här spelar allting mindre roll
jag kan släppa det
Mina segrar och förlusterna
här sjunker de till sten
Jag går naken upp på stranden sen
Blåa berg
några har redan gått ditt
snart går vi dit vi med
Blåa berg
Solen nuddar blåa berg i väst
Och nu kommer de till mig
Min syster säger
ingenting att vara rädd för
ditt slut är inget slut
Vi väntar här på dig
Blåa berg
några har redan gått dit
snart går vi dit vi med
Blåa berg
Om låten
Är på lillkusinens bröllop i Delsbo kyrka. Ett stenkast från kyrktrappan där folk applåderar och kastar gryn ligger min storasyster och morfar begravda. Fem generationer ligger där och väntar på oss andra. Det är en strålande sommardag. Vi promenerar upp mot släktgården. Många har klätt sig i de röda hembygdsdräkterna. Åkrarna är blonda, Dellensjöarna stilla och varma nu och män i mustasch går bakom logen och dricker hembränt ur fickpluntor. Efter klara dagar som den här kan man se hur bergen långt där borta blånar. De där bergen var magiska för mig som barn. Jag brukade fantisera om vad som fanns där och om att en dag få komma dit. Nu står jag här igen och ser på de blå bergen och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med en slangbella i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara.