Jag gör nästan alltid musiken först. Melodin brukar ha en text dold i sig. Ibland visar den sig direkt och så var det den här gången. I den här melodin, skriven ihop med Peter Morén, hörde jag ekon av de gamla svenska vissångarna, rösterna från den berättande musiktradition som följt mig genom livet och som jag aldrig tröttnar på. Jag såg Olle Adolphson, Monica Z, Barbro Hörberg och Ted i en solblekt bildsvit. Såg ett prunkande, vackert sommarstockholm, 70-talets vågiga fönster, de som öppnades UT mot gatan. Och jag såg Mariabergets bakgårdar före renoveringarna, fasadputsen som hängde och trappuppgångarna som var sneda. Jag såg allt det här genom ögonen på två nyförälskade människor.
Lyssa här