Redan i mitten av 90-talet började olyckskorparna prata om din nära förestående död. Nu när du faktiskt är borta (vår gemensamme vän Andreas Mattsson messade mig idag när jag satt i solen och åt lunch) tänker jag att jag hade velat ha en bild på dig och mig, som minne. Men det här var långt innan mobilkamerorna, och min analoga hade jag sällan med mig. Du kom från behandlingshemmet den sommaren och när du inte längre drack fanns det plötsligt massa tid. Jag hälsade på dig i ett fult 70-talshus på Skanstull, där du bodde i andra eller tredje hand. Du satt halvnaken i din säng med håret vitt av mjällschampo, kondomer på nattygsbordet och en promoaffisch för din debutskiva på väggen och lyssnade när jag sjöng mina låtar. Varm sjö, som jag tyckte var lite för enkel, tyckte du var bäst. Sen följde jag med dig ner i källaren och hjälpte dig att hänga tvätt.
Jag hade kopierat upp kassettband med fyra låtar, inspelade på min flickväns portastudio. Satt bredvid dig när du ringde runt till de stora skivbolagen. Du bokade möten, gick dit och spelade upp låtarna. Det var overkligt. Att du gjorde det för mig. Jag kunde knappt berätta det för folk, till och med de som inte höll på med musik hade svårt att dölja sin avund. Du var en sån stjärna då. Så jäkla rolig, vänlig, elak och vacker. Du sjöng 90-talets Stockholm, i dina låtar fanns tramset, ironin och trasigheten, hela den livskänsla som jag förknippar med de åren. Jag var en av de där unga killarna som hängde runt dig en tid. Du var viktig för mig, mycket viktigare än vad jag var för dig. Nu har du rest genom hålet i himlen som du sjöng om. Och jag önskar att jag hade en bild på oss.
TAW