Vi la din kropp i jorden en vintermorgon
Jag bar dig på axeln altargången ut
De långa mjuka bergen,
allén av lönnar
åkrarna sov, din själ var fri till slut
Vi la din kropp i jorden,
vi stod runt om dig
samlade där i byn en sista gång
Med allt som aldrig
löstes och fick sonas
enade för en liten stund i en sång
Härlig är jorden,
härlig är Guds himmel
och tung är vikten av ett liv
som ditt Du fick för lite,
du höll för mycket ifrån dig
och den oro som flöt i ditt blod flyter i mitt
Vi la din kropp i jorden en vintermorgon
vi släppte de vita banden,
klockan fick slå
Och den slog för dig,
den ropa ditt namn över bygden
Du kan lämna allt bakom dig nu och börja gå
Du kan lämna allt bakom dig nu och börja gå
Om låten
När min mormor dog klipptes mitt sista band till Delsbo i Hälsingland. Jag tog tåget upp, och sen en taxi till Delsbo kyrka. Jag sjöng Blåa berg och Där får jag andas ut för den glesa församlingen. Det stod ett gammalt inramat foto av henne på kistan. Hon var så vacker min mormor. Jag var hennes första barnbarn och många av mina lyckligaste minnen har jag från somrarna i hennes regi. Hon var den typen av kvinna som visade sin kärlek genom att trycka i en mat. Jag var konstant proppmätt. Hon slet med det stora huset och de enorma gräsmattorna.
Som femåring hade hon hittat sin mamma död. Pappan gifte om sig men i den nya familjen kände hon sig aldrig välkommen. Den hemlösheten tror jag att hon behöll hela sitt liv. Och när morfar plötsligt dog, vintern 1982, förändrades allt. Våra besök blev glesare, konflikter- na tätnade. Man sa att mormor var psykiskt sjuk.
Med tiden blev hon bättre och vi tog upp kontakten igen. Tio år innan hon dog satt jag med henne i trädgården och drack kaffe. ”Är du rädd för döden”, frågade jag. ”Nej, jag vill dö”, sa hon. Vi la din kropp i jorden är en sorts epilog till låten So long, och mitt avsked inte bara till min mormor Anna-Maj utan till den värld 30 mil norr om Stockholm som en gång var min.