Nu slår vårens första regn mot taken
jag står vid fönstret som en vålnad
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död lika punktlig och lånad
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång
Mitt i ängslighetens största seger
samförståndets och skvallrets knägång

Du drar mig till soffan
vi lägger oss ner och du viskar
Den här stan är för sorglig
vi är värda så mycket mer

Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten
Nej inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna men kan vi spelet
Skriker fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det

Det är det raka det äkta
i dig som jag ser
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer

Du säger livet är en enda kamp för värdighet
och jag tror jag förstår vad du menar
En kamp för kärleken guden inom oss
en kamp för det som lyfter förenar
Politiker media kanaler utan vatten
allt har ett pris allt saknar värde
Från kyrkan på berget strömmar toner
det är sången som vi en gång lärde oss

Om en rikedom större
än den här världen ger
Vi visste det då
vi är värda så mycket mer

Nu slår höstens
först regn mot vår motorhuv
När du somnat såg jag gränsen
vi är över den nu

Dela texten

Om låten

Det finns inget mer outhärdligt pompöst än låtskrivare som talar om hur låtar ”kommer till dem”. Det är bara Bob Dylan som får säga såna saker. Lik förbannat var det så med den här låten – plötsligt bara var den där. Vi brydde oss aldrig om att spela in den i studion utan behöll demon som jag och Robert Qwarforth gjorde hemma hos honom i Alvik. Jag presenterade den på gitarr och bad honom göra ett pianoarrangemang. Det man hör på skivan är när vi spelar den tillsammans första gången.