I de hemliga små rummen
där ingen somnar in
ligger de tysta och ser gatans färger
mot en rullgardin
Och de hör stadens dansgolvshjärta
slå för nätter utan slut
slå för skönheten och törsten
för dom som inte härdar ut
Och solen går upp
Och solen går upp
Upp över levande och döda
över husen i vår stad
Solen går upp
Hon tänker jag har alltid väntat
jag har alltid vart beredd
på en eldskrift över himlen
på en känsla starkare
Och det blev ett sätt att leva
men jag har det rätt så bra
Utom söndag måndag tisdag
och de röda dagarna
Och solen går upp
Och solen går upp
Upp över levande och döda
över husen i vår stad
Solen går upp
Hon tar på sina jeans sin blus
och går utan ett ljud
Hon cyklar hem i bleka ljuset
med hans doft kvar på sin hud
Och solen går upp
Och solen går upp
Upp över levande och döda
över husen i vår stad
Solen går upp
Om låten
Don´t Stop med Fleetwood Mac, Still Crazy After All These Years med Paul Simon, Tender Is The Night med Jackson Brown. Vad har de gemensamt? De är shufflelåtar. Grejen med shuffle-svänget är att ju fortare man spelar det destå bonnigare låter det. Don´t Stop låter således bonnigare än Tender Is The Night. Mitt förakt för shuffle har varit kompakt, oavsett bpm. Men det var med shuffle som med kaffe, vin, whisky och Joni Mitchell – plötsligt en dag gillade jag det och hade ingen en aning om hur det gått till. Solen går upp är min första shuffle men definitivt inte den sista.