Vem orkar höra
en till sång om kärlek
som kliar sitt sår
Och vem vågar säga
de tre vackra orden
i en tid så cynisk som vår
Men om vi möts
om det finns ett kors nånstans
där våra vägar når varann
så svårt att tro just nu
Men om vi möts
då ska du få min ensamhet
och allt det där som ingen vet
Då får du hela mig
och mitt leende
Vem vågar tro
på en ny jord och himmel
vem orkar ställa sig upp
Och vem känner inte ibland
hur man frestas
att släppa och bara ge upp
Och vem vågar tro
att den stora musiken
finns och slumrar i oss
Om vi möts
om det finns ett kors nånstans
där våra vägar når varann
så svårt att tro just nu
Men om vi möts
då ska du få min ensamhet
och allt det där som ingen vet
Då får du hela mig
och mitt leende
mitt leende
Om låten
Hade titeln i mitt anteckningsblock länge. Fick den från författaren Per Hagman, som ville döpa en av sina böcker till ”Mitt barnsliga leende” (förlaget övertalade honom att ändra titeln till ”Att komma hem ska vara en schlager”). Melodin hittade jag i min mobil, inspelad under en av de där oinspirerade perioderna då mitt självförakt vinner över mitt omdöme. Jag var för låg och trött på mig själv för att höra låtens kvalitet. Men något hörde jag uppenbarligen, eftersom jag spelade in den på mobilen. Men sen glömde jag bort den direkt. När jag hittade melodin i mobilen var den helt klar, bara att skriva text. Så jag skrev texten. En vän med samma kristna uppväxt som jag gjorde mig medveten om alla kristna referenser i den: korset, tron och tvivlet, till och med frestelsen. När den var klar skickade jag den till Per Hagman, som en gång frågat om han fått sno en rad ur min låt ”Slå” till en novell, och undrade om vi är kvitt nu. Det tyckte han.