Det var fem trappor upp
i tredje hand
Jag rullade sångerna
ner i flaskor som jag kasta ut
Och jag satt i mitt fönster
och såg på färgerna
Som slog över gator hus
i löningsrus in till mig
Kärlek 95 du var en tuff lek
Och jag vet inte om jag lärt mig
någonting, kanske lite
Kärlek 95 du höll mig vaken och smal
du höll den lilla draken i mig hungrig
Och jag gick med mitt glas
jag balanserade
bland de tvångsmässigt skämtande
bland ironiker och hämnare
Borde borde gått därifrån
men jag ville vinna dem
Och jag gav en bit av mig
som jag ännu inte fått tillbaks
Stockholm 95 du var en tuff rond
Och jag vet inte om jag lärt mig
någonting, kanske lite
Stockholm 95 du höll mig vaken och smal
du höll den lilla draken i mig hungrig
Och jag är glad att du är över och historia
att du är gammal och passé
Någon hitta alla flaskorna
jag kastade hon ligger här breve
Kärlek 95 du var en tuff lek
och jag vet inte om jag lärt mig
någonting, kanske lite
Stockholm 95 du var en tuff rond
och du höll den lilla draken i mig hungrig
Om låten
Titeln är en parafras på Kärlek 65, en av mina favoritfilmer, av Bo Widerberg. Jag hade skrivit en text till Bo Kapsers som heter Tiden läker ingenting: ”90-talet var en fest, men vi var bakis tio år. Nu får man leva med sin rest, och skam så gott det går”. Kände att det fanns mer där. Saker som var ouppklarade. Skamkänslor som fortfarande kunde isa blodet, gamla förorätter som gnagde. Men också eufori och rus, av alla löften och möjligheter. Väldigt kluvna känslor när jag tänker tilllbaka på 90-talet. En sträng tid, då temperaturen vreds ner, då ”allvaret blev ett skämt” som Jocke Berg sjunger. Det gick väldigt bra för mig, jag tjänade pengar och var uppe i smöret, men jag var också vilsen, sorgsen och desperat. Min vän Kristian Luuk hörde av sig när den här låten hade släppts. Jag var hans redaktör i mitten av 90-talet, för tv-programmet Knesset på ZTV. Han sa, jag förstår inte, du var ju alltid så glad.