Jag har aldrig velat va en en cowboy
i nån löjlig gammal solnedgång
Jag har sett dom ligga längs vägarna
Älskling tro mig jag vill inte bli som dom
Men det finns ett land dit jag reser
jag kom dit första gången som barn
Och det landet är såret mitt och trösten
När allt annat försvunnit finns det kvar
En av de allra första låtar jag lärde mig på gitarr var House of the rising sun. Jag var kanske åtta år och tyckte att den gamla folksången var ofattbart vacker. Det osynliga landet är nån sorts avlägsen syssling till den låten, med en melodi så enkel och konventionell att det krävdes fem skivor i ryggen för att våga skriva den.
