En gång var jag sorgsen
nu har jag köpts fri
Inte längre slav
under minnets tyranni
Ännu smärtar såret
ifrån ödets spjut
Men jag har ett hem nu
där jag får andas ut

Vart än vägarna bär
vart än drömmen tar slut
I hans nåd faller jag
där får jag andas ut

Där får jag andas ut
där får jag andas ut
I hans nåd faller jag
där får jag andas ut

En gång var jag bunden
nu har jag köpts fri
Inte längre slav
under världens tyranni
En gång var jag hunsad
av maktens stora män
Nu är han min herre
som dog för kärleken

Vart än vägarna bär
vart än drömmen tar slut
I hans nåd faller jag
där får jag andas ut

Där får jag andas ut
där får jag andas ut
I hans nåd faller jag
där får jag andas ut

Dela texten

Om låten

Jag flyttade från Folkungagatan till Slätbaksvägen i Årsta och bodde där sommaren -99. Min vän Ingmar Johansson, musiker och sångare, numera också präst, välkänd inom svensk kristenhet sen 70-talet, var på besök. Det var en sån där fantastisk sommarkväll med stora violetta slöjor över stockholmshimlen, vidöppna balkongdörrar och förbiseglande luftballonger. Vi åt sill, färskpotatis och drack öl. Ingmar var låg som en dvärgbjörk. Han satt med min gitarr och spelade nåt som lät som en gammal frikyrkosång. ”Vilken låt är det?” frågade jag. ”Det är ingen låt, bara nåt jag hittade på nu”. ”Vackert” sa jag. Och så berättade Ingmar att när han mår dåligt brukar han improvisera fram melodier som påminner om sångerna från hans barndoms pingstkyrka i Vännäs på 50-talet. Jag föreslog att vi skulle göra en färdig låt av det. En timma senare var den klar och jag sa till Ingmar att jag gärna vill ha med den på min nästa platta. Nu såg han plötsligt ännu blekare ut. Jag tror inte han kunde se att den här typen av sånger kunde ha nåt värde för någon annan. Men faktum är att ingen av de låtar jag gett ut på skiva har använts så mycket – på begravningar, dop, i gudstjänster osv. Vi behöll den demo som jag och Sara Isaksson gjorde i mitt kök. Man kan höra hur hon prasslar med textbladet.