Hej mina vänner!
För snart tio år sedan gjorde jag min första konsert på Rival i Stockholm. En ombygd biograf på Mariatorg som skulle bli en av mina favoritscener. Eftersom jag var jag kontraktsfri under den här persioden gav jag ut den akustiska skivan Live på Rival, på min egen etikett Ebeneser Recordings. Mest som en kul grej. Skivan såldes ett tag via hemsidan, senare mest efter konserter och i några få butiker. Men från och med i dag finns den på Spotify.
Trevlig helg!
TAW
Liner notes till Live på Rival
Av Tomas Andersson Wij
Taxichauffören smäller igen bakluckan och jag står med gitarrer och kostym utanför Rival på Mariatorget. Vinden slår i flaggorna över entrén. Två ungar springer i Mariatorgets tomma fontän. Jag inser att jag inte har varit därinne i salongen sedan jag såg Tintin och hajsjön, någongång i slutet av 70-talet.
Det var på den tiden min familj tillhörde baptistkyrkan Ebeneser. Man ser den från torget, en kalkvit 1800-talskyrka insprängd i Mariabergets gamla fattigkvarter. Pappa var föreståndare för Ebenesers sociala stiftelse och jobbade för att få bort knarket från Mariatorget, eller Marijuanatorget som det kallades. Ebeneser ordnade alternativa jular, Chile-basarer och musikkaféer, helt i takt med tidens melodi. Kyrkan, och kvarteret runt den, blev som ett andra hem – vi var jämt här.
Varje söndagförmiddag packade vi in oss i den lilla gula, värdelösa fiaten. Den luktade tungt rakvatten och vita läkerol. Vi hade våra finaste, mest osköna kläder på oss och det tog 15 minuter från Fruängen in till Södermalm, 20 om det var broöppning vid Liljeholmen. Medan de vuxna firade gudstjänst åkte jag på ledstången nerför Blecktornsgränd. Genom de höga fönsterna hörde jag sången och musiken – Ebenesers och hela frikyrkorörelsens själva blodomlopp. Trummor och bas, flygel och blås. Alla dessa musiker, som visade mig nya gitarrackord och försåg mig med Bob Dylan-kassetter.
Jag minns inga predikningar från den tiden, jag minns inga ord. Det är sångerna jag minns, och de hundratals rösterna. Ett enat folk på väg, ett enat folk mot samma mål. Guds rike är på väg och redan finns det mitt ibland oss. Så sjöng vi, och det fanns en sinnlighet och en hängivelse i sången och en känsla av att vi faktiskt var på väg någonstans, tillsammans, och att livet hade en väldigt konkret mening. Och jag vet att det var just där som musiken blåstes in i mig. Ebenesers sånger gjorde mig alldeles lugn och lycklig. De sa: Var inte rädd, allt kommer att ordna sig.
TV hade visat Harry Cullmans De rödas uppror. Berättelsen om kommunisten Palle och hans gäng från Brännkyrkagatan på 1930-talet gjorde starkt intryck på mig och bidrog till en viss mytologisering av kvarteret. Eftersom renoveringsvågen nådde Mariaberget så pass sent kunde jag gå in på gårdarna där en del utedass ännu stod kvar och fasadputsen hängde i stora flagor. Jag kunde springa i de sneda trapphusen och känna på vindsdörrarna.
En av de där ultramarinblå svenska sommarkvällarna, när människor strömmade ut från kyrkan och blev stående i stora klungor, pekade mamma upp mot ett fönster och sa: ”Där förstår, du bor en skådespelare!”Jag stod länge och tittade. Det lysete svagt i fönstren. Jag såg figurer på en fönsterbräda och tavlor på väggarna.
Senare har jag förstått att det var Allan Edwalls lägenhet. Liksom jag har förstått att gubben med basker, som brukade promenera långsamt över kullerstenarna, var Ivar Lo-Johansson och att eleganten med vitt skägg och sträng blick var den store Olle Adolphson.
Med tiden ställdes containers ut längs Brännkyrkagatan. Byggföretagen släppte de öppna spisarna från fönsterna. Det smäller som ett krig över berget. De buckliga fönsterna byttes mot treglas. Portarna fick koder. Och skrotbutiken mitt emot kyrkan görs om till fritids.
En söndag såg jag hur den alltid lika vänlige skrothandlaren låste sin skrangliga dörr för sista gången. Han log ett snett leende mot mig och pappa: ”Jag bommar igen nu.” Det var en stekhet eftermiddag, bakom mig hördes sorlet från Ebeneserförsamlingens kyrkkaffe. Jag stod med munnen full av rulltårta och såg honom lunka ner för gränden, bort över torget och ut ur bilden.
TAW, Stockhom i januari 2005.