Jag har ett rum
på Stadt i Hudiksvall
jag hålls vaken av ett Delsboband
som spelar Desolation Row
Jag har stått i baren och lyssnat
på en man som förlorat
sin familj och jobbet på firman
och han lovar att hämnas
Den här stans prinsessa
hade återvänt från Bologna
innan jag gick sa hon jag gifter mig gärna
med dig till sommarn – okej…
Och de tunna isflaken
driver längs Ljusnans vatten
i en förort till livet sväljs natten
och anden lämnar flaskan
Vi har fyllt alla rum till brädden
men de ekar tomt ändå
Jag är uppe i natt
och skriver Blues från Sverige
Det är en tidig morgon
och dimman hänger mellan träden
Jag går ensam genom Jesusparken
och hör Malmö vakna
För sådär 40 år sen
åt sig grävskopor genom staden
och man stöpte den nya sköna världen
i cement och glömska
Sen när husen stod skinande höga
gick Malmöpampen
med partinål på finkostymen
och dränkte sig i sundet
Nu drar snålvinden in
genom den osynliga sprickan
I ett inglasat centrum irrar människan
hon har glömt adressen
Vi har fyllt alla rum till brädden
men de ekar tomt ändå
Jag står på scen i natt
och sjunger Blues från Sverige
Det är trångt och svettigt och högt
i den lilla baren
Jenny limmar på webbdesignern
som var popstjärna –92
En trist journalist
spelar skivor från sin bästa tid
Han vill ha en famn att somna i
hon vill ses och fika
Och NK-klockan snurrar över nattrafiken
Tjena killen hur går det med musiken
har du träffat nån från förr rå – nähe
Tar en taxi från söder vid tolv
förbi ett tomt Café Opera
Här är man kung eller en jävla sopa
och tioll och med din morsa vet vilket
Vi har fyllt alla rum till brädden
men de ekar tomt ändå
Jag är för full och glad i natt
för en Blues från Sverige
Om låten
Låten har sin upprinnelse i ett rätt misslyckat gig på Hudiksvalls Stadshotell. Min kusin från Delsbo agerade förband. Han råkar vara en jäkel på att tolka Bob Dylan, kan alla verser på Desolation Row utantill och kompar sig själv fint med gitarr och munspel. Jag står där och lyssnar och känner mig lite stolt – jag var ändå den som introducerade grabben för Dylans Girl From The North Country, när han fortfarande gick i kortbyxor och hade glass runt munnen. Nu har min kusin vuxit upp till en i alla bemärkelser stor man med egen firma, Gigs & Pigs. Han varvar svinskötsel och jordbruk med att spela gitarr, ofta tillsammans med Per Persson. Min kusin, som är härdad av att ha spelat i varenda Hälsingebuske, låter sig inte bekommas av att det är en djurpark framför scen. Jag däremot får kämpa för att hålla modet uppe och avslutar med att göra min allra punkigaste version av Landet vi föddes i. Tack för ingenting, godnatt! Säger jag inte. Men jag parkerar i baren efteråt och dricker fokuserat. Det är då den där killen kommer fram och vill snacka, han som har förlorat allt – familj, jobb och livsgnista – och lovar att hämnas. I ögonvrån ser jag stans prinsessa, hon med det världsvana suget i blicken som håller hov vid min kusins bord. När hon vid tolvtiden reser sig för att gå gör hon en alldeles perfekt konstpaus och säger sen till mig: ”Jag gifter mig gärna med dig till sommarn”. Grabbarna runt bordet har inte hämtat sig än. Inte jag heller. Nattbussen till Delsbo sen och in i värmen hos min kusin och hans fru Karin och inte fan ska du gå och lägga dig nu, här har du mer dricka och har du förresten sett den här Dylan-konserten, nähä men då MÅSTE du det! När jag vaknar dagen efter har min kusin varit uppe och utfodrat 5000 grisar. Jag ber honom vara snäll och visa mig riffet till Desolation Row. Och jag får lära mig att Dylan stämmer ner låga E-strängen till C, vilket öppnar en ny klang för mig. Jag gör melodin till Blues från Sverige där vid vardagsrumsfönstret som vätter mot åkrarna, gärsgårdarna och ladorna där jag lekte som barn. Det här var mitt sommarparadis, min lyckligaste plats. Jag jobbade med morfar i svinstian för fem kronor om dagen, satt jämte honom i traktorn och plockade flyghavre med solen brännande över axlarna. Nu fläckar snön de svarta åkrarna och jag tar tåget hem till Stockholm senare på dagen och börjar skriva en text i restaurantvagnen. Min kompis Janne Petterson har några dagar tidigare föreslagit att jag ska göra en svensk American Pie. Den här nya melodin är som gjord för en sån episk och ordrik text, och när jag väl sätter i gång skriver den sig själv. Känner mig nästan lite blyg när jag spelar upp den för Robban, för jag vet ärligt talat inte om den är något att ha. Är framför allt ovan vid tilltalet i texten som är rätt slängigt för att vara jag, med en massa talspråk och jargong. Men när jag sjungit klart den ser jag att Robban har den där blossande tonen på kinderna som betyder att han verkligen gillar något. Några dagar senare presenterar han en briljant demo på låten som vi följer när vi sen spelar in den i studio. Låten släpps som EP-singel nästan ett halvår innan albumet. Den får mycket uppmärksamhet och rullar ut en fin matta för fullängdaren. I dag, den 30 januari 2006, får jag ett sms från kusinen i Delsbo. Det är en annons i lokaltidningen. Stans prinsessa har förlovat sig.