In genom en gång
i smällbärsbuskarna
ut på en motorväg
en lift ner mot Köpenhamn
Med min första gitarr
och jag kom till en korsning
i en småländsk skog
Det blev mörkt och regnet slog
Jag bad till Gud och till Jesus med
och nästa bil stannade
Jag spela på gatorna
sprang från poliserna
i Vesterbro hade till och med
jag råd att bo
en trappa upp från ett videobås
Och jag träffa en flicka på ströget
som doftade festival
Vi tog en lång lång promenad
vi såg ett kyrktorn med trappor på
som gick ända upp till stjärnorna
Döden är en dörrsmäll
Att födas tar lång lång tid
det tar lång tid
det tar lång tid
Det var min första resa
men jag hade väntat i många år
på en lift längs den väg
som går hem till det främmande
Och jag drack med
en reklamman på dekis
han gav mig sitt bästa råd
Det de kommer att ge sig på det
de har svårast att förstå
var allra mest rädd om det
Tid atlanter av tid
har gått sen den sommaren
Ibland känns det som
jag är kvar där än
i rummet en trappa upp
Ah jag har skakat och krängt
och vridit och svängt
men det är samma sång
och den börjar bli helt galet lång
Det jag kom för att hämta då
jag har ännu inte funnit det
Döden är en dörrsmäll
Att födas tar lång lång tid
Gosse det tar lång tid
det tar lång tid
Om låten
När jag började jobba med producenten Tobias Fröberg mot det som skulle bli skivan Spår ville han att vi skulle göra en typ av skiva jag inte hade gjort tidigare. Mer grovkornig och experimentell. Han ville inte ha någon bas på skivan. Och han ville spela in den i mitt fabriksrum på Åsögatan.
Jag var rätt trött på mig själv och lät Tobias bestämma. Vi skrotade det jag skrivit och började om. Min första resa är en av de låtar som offrades. Inte för att den inte kändes bra nog, utan för att den knöt an till något som jag hållit på med rätt länge. Den släktar på Blues från Sverige, Landet vi föddes i och ett gäng andra låtar.
Liften ner till Köpenhamn gjorde jag sommaren 1989. På den tiden fanns en lucka på tågstationen där man kunde få hjälp att ringa stans hotell. Jag bad om det billigaste hotellet i Köpenhamn och hamnade på porrgatan i Vesterbro. Mitt kontokort fungerade inte så jag fick jobba hårt för att ha råd att både bo och äta. Min smala lycka var att poliser- na hade så överdimensionerade hattar på sig, jag såg dem alltid på håll och kunde slå igen gitarrfodralet och förvinna in i skuggorna.
Allt i den där låten har hänt på riktigt. Pastorn som stannade sin bil och lät mig sova hos honom i Växjö, tjejen på Ströget som kom fram till mig och sa att hon gillade låten jag sjöng (Sanningen om dig), och reklammannen Bobo Karlsson som gav mig det bästa råd jag fått: ”Det de kommer att ge sig på, det de har svårast att förstå, var allra mest rädd om det!”